Post by tjomper on Mar 19, 2013 17:37:16 GMT -5
Hej!
Jag skulle gärna höra hur ni hanterar den psykiska biten av den här sjukdomen. Vissa dagar mår jag så fruktansvärt dåligt av det här att jag känner mig helt utmattad och hjälplös. Jag har viss tidigare historik av oro och ångest (aldrig något allvarligt utan mest rört sig om lite dålig självkänsla, men har tidigare gått hos psykolog) och det har nu dragit igång igen med de här hudproblemen. Jag går hos ny psykolog och har precis börjat en KBT-behandling, men ibland är det veckor mellan besöken och då blir det jobbigt.
Mitt humör och hur jag mår är nu helt beroende av hur huden mår. De dagar huden känns bättre mår jag bra och de dagar huden är sämre tar det över och jag mår dåligt. Jag tror mitt största problem är att jag har så himla svårt att acceptera att jag kanske ska ha det här resten av mitt liv (är ändå bara 27). Jag katastroftänker och ser framför mig att min hud kommer vara helt förstörd om några år. Som det är nu så skulle jag inte kunna hantera det. Hela den här biten hur huden förändras har jag mkt svårt att förhålla mig till och den gör mig väldigt stressad.
Sen tycker jag att det är så otroligt svårt att koppla bort sjukdomen när den är konstant närvarande och ständigt gör sig påmind. Sen dagen jag fick rosacea har mitt ansikte inte känts avslappnat en enda gång. Jag har konstanta känningar, värk och spänningar. Bra dagar känns ansiktet bara svullet, huden porös och det kittlar i kinder och panna. Men ändå, det här att det hela tiden känns gör att jag känner mig instängd i min egen hud. Sen är jag orolig att jag har en extremt dålig och mer skadlig version av rosacea då min känns så mycket.
De mindre problemen men som kan bli droppen vissa tyngre dagar är allt det där som uppoffras för att inte förvärra rosacean. Mat är inga problem, jag har byggt upp en stenhård disciplin och tycker dessutom att det finns goda alternativ. Men att inte kunna träna, vara ute när det är för kallt eller för soligt, bli tvungen att ta konflikter med kollegor för att jag vill sänka elementen, inte vilja utsätta mig för nervösa situationer etc. kan vara påfrestande ibland. Jag vill egentligen inte låta mig påverkas av rosacean, men det går liksom inte att träna eller vara ute i snålblåsten för länge när ansiktet blir så mkt sämre efteråt.
Hur hanterar ni allt sånt här?! Alla tips mottages tacksamt!!
Jag skulle gärna höra hur ni hanterar den psykiska biten av den här sjukdomen. Vissa dagar mår jag så fruktansvärt dåligt av det här att jag känner mig helt utmattad och hjälplös. Jag har viss tidigare historik av oro och ångest (aldrig något allvarligt utan mest rört sig om lite dålig självkänsla, men har tidigare gått hos psykolog) och det har nu dragit igång igen med de här hudproblemen. Jag går hos ny psykolog och har precis börjat en KBT-behandling, men ibland är det veckor mellan besöken och då blir det jobbigt.
Mitt humör och hur jag mår är nu helt beroende av hur huden mår. De dagar huden känns bättre mår jag bra och de dagar huden är sämre tar det över och jag mår dåligt. Jag tror mitt största problem är att jag har så himla svårt att acceptera att jag kanske ska ha det här resten av mitt liv (är ändå bara 27). Jag katastroftänker och ser framför mig att min hud kommer vara helt förstörd om några år. Som det är nu så skulle jag inte kunna hantera det. Hela den här biten hur huden förändras har jag mkt svårt att förhålla mig till och den gör mig väldigt stressad.
Sen tycker jag att det är så otroligt svårt att koppla bort sjukdomen när den är konstant närvarande och ständigt gör sig påmind. Sen dagen jag fick rosacea har mitt ansikte inte känts avslappnat en enda gång. Jag har konstanta känningar, värk och spänningar. Bra dagar känns ansiktet bara svullet, huden porös och det kittlar i kinder och panna. Men ändå, det här att det hela tiden känns gör att jag känner mig instängd i min egen hud. Sen är jag orolig att jag har en extremt dålig och mer skadlig version av rosacea då min känns så mycket.
De mindre problemen men som kan bli droppen vissa tyngre dagar är allt det där som uppoffras för att inte förvärra rosacean. Mat är inga problem, jag har byggt upp en stenhård disciplin och tycker dessutom att det finns goda alternativ. Men att inte kunna träna, vara ute när det är för kallt eller för soligt, bli tvungen att ta konflikter med kollegor för att jag vill sänka elementen, inte vilja utsätta mig för nervösa situationer etc. kan vara påfrestande ibland. Jag vill egentligen inte låta mig påverkas av rosacean, men det går liksom inte att träna eller vara ute i snålblåsten för länge när ansiktet blir så mkt sämre efteråt.
Hur hanterar ni allt sånt här?! Alla tips mottages tacksamt!!