Psykiskt välbefinnande

Jag är ganska så förskonad, då min rosacea är relativt snäll
Men jag känner ändå igen mycket at det du skriver tjomper
Rädslan att det kan bli värre, och till slut bli okotrollerat

Jag googlade och hittade den ena bilden värre än den andra.
Men detta betyder inte att ALLA med rosacea skall drabbas på detta sätt.
Det finns många som knappt märker sin rosacea. Dessa personer visas inga bilder på

Men det första som stärkt mig är ni mina vänner
Insikten att man inte är själv om detta gör en STOR skillnad för mig

Jag brottades också med det ofattbara att det är en kronisk sjukdom
Man vill ju gärna tro att allt går att bota i dag

Men faktum är att rosacea är betraktat som kroniskt i dag.
Därmed inte sagt att det inte skulle gå att bota i morgon
Betänk hur mycket mer kunskap det finns i dag, mot för fem år sedan

Det är ledsamt att läsa om dina oförstående arbetskamrater
Jag mötte en oförstående läkare når mina problem började
Men man måste ibland acceptera andras oförstånd och okännslighet, och lyfta sig över sådant och gå vidare


Stå på dig Tjomper

Tack så mycket för svaren! Det betyder väldigt mycket. Det känns skönt att inte vara ensam i det här (även om jag såklart inte önskar någon annan det här åkomman). Jag är väldigt tacksam att jag har några att ventilera det här med som är i samma situation

Jag försöker också göra som du, Samuel, och passa på när det känns bra! Det gäller verkligen att ta vara på de dagarna! Det är trist bara att de mörka dagarna alltid lurar runt hörnet. Jag har nog en tendens att bli introvert jag med, men jag försöker ändå umgås med folk så mycket som möjligt (ibland går det inte) och särskilt när det är dåligt. Det är faktiskt nästan så att jag är rädd för att vara ensam för mycket när jag har en tuff dag. För lämnas jag ensam med rosacean är det omöjligt att koppla bort den och ångesten kan liksom bli överväldigande. Häromdagen fick jag nästan panik när en kompis bokade av i sista stund och jag förstod att det bara skulle bli jag och rosacean den kvällen.

Jag är såklart rädd att det här ska bli värre men den tanken vågar jag knappt tänka faktiskt. Jag är orolig som det är att det ska fortsätta vara såsom det är just nu. Hoppet att det ska bli bättre minskar också för varje gång jag provar något nytt som inte fungerar...

Jag försöker också tänka att de faktiskt skulle kunna komma på något mot det här. Tyvärr tar det ju några år (5-10?) att skapa ett läkemedel. Och innan dess måste de komma på vad det här beror på och det verkar väldigt svårt att klura ut (menar inte att låta negativ). Huden verkar vara ett väldigt invecklat område. Men utvecklingen går ju snabbare nu än tidigare och ett fungerande läkemedel borde inte ligga mer än 20 år bort i alla fall. Men det känns föga tröstande just nu. Men kommer de på något är jag i alla fall första personen att anmäla mig som testperson.

Någon nämnde däremot något om en undersökning där de påstod att runt hälften av alla med rosacea faktiskt blir av med den (!) och att av de som blir av med rosacea har de sjukdomen i runt tio år. Så har du lite tur Samuel blir du frisk i år . Vi andra får hoppas att vi tillhör den lilla skara som blir friskare ännu snabbare än så. Det känns i alla fall ganska hoppfullt att bortåt hälfen blir friska (om den där undersökningen nu är tillförlitlig, vilket jag dessvärre har svårt att tro)! Jag vet två personer i min närhet som sagt sig ha rosacea typ 2 och som blivit av med sin! Men jag är högst tveksam till att de fick rätt diagnos.

Jag håller verkligen med om att man förväntar sig att allt ska gå att bota. När jag fick min diagnos var jag överlycklig. Jag hade slussats mellan läkare i nära ett halvår och ingen kunde säga vad det var (jag var nästan bara lite rosa i ansiktet de första månaderna, men kände desto mer). Jag tänkte att äntligen vet de vad det är och nu kommer jag äta de här pillrena och vara frisk inom två veckor. Oj, så fel jag kunde ha. Sakta men säkert insåg jag att det inte direkt var något lyckobesked jag hade fått. Som barn av curlinggenerationen är jag nog dessutom van att någon annan kan ställa allt tillrätta. Tyvärr kan varken föräldrar eller hårt arbete mota bort det här

Jo tack, jag tycker att det är ganska frustrerande att inte andra förstår hur jobbigt det här kan vara. Men man får nog göra som du säger Lasse och lyfta sig över sånt och gå vidare. En dålig dag kan det dock vara extremt svårt. Men jag får väl jobba på det. Man tvingas ju utvecklas en hel del som person i alla fall.

Hur har din rosacea och hur du mår förändrats under åren, Samuel? Har du haft några perioder då du varit helt fri från det? Förstår att det måste vara jobbigt att ha OCD också. Men det måste kännas skönt att ha kommit till insikt om det i alla fall?

Tack igen för svaren. Det värmer. Ha det bra!